För att fastsälla årsmedelvärden av radon i bostäder krävs i Sverige en långtidsmätning (mätperiod minst två månader t ex via Gammadata, Uppsala).

      Radonindikatorn är ett mycket praktiskt instrument för en snabb indikering av radonhalten i en bostad t ex inför en försäljning. Radonindikatorn mäter radondotterhalten, men en enkel division med 0.4 ger ett preliminärt årsmedelvärde för radonhalten. Mätningar med radonindikatorn görs ofta i bostäder vars årsmedelvärde nyligen uppmätts t ex av Gammadata. Härigenom kommer instrumentets mätningsresultat att regelbundet jämföras mot säkra årsmedelvärden.

      Mätningarna (som tar högst 2 timmar) utföres i minst tre bostadsrum och bostadens ägare och/eller eventuell köpare ser och hör mätresultaten direkt på plats. Råd ges med hänsyn till bostadens utformning om vilka åtgärder som bör vidtas, så att radonnivåerna kan sänkas till acceptabla värden. I första hand gäller det att ventilera bort väggradon på ett sätt som inte ökar ett eventuellt intag av markradon. Markradon reduceras effektivast med en radonsug, som ventilerar bort radon under husets bottenplatta eller torpargrund.

      Punktmätning (sniffning) av inläckage av radon från marken t ex via rörgenomföringar, kan i vissa fall ge kompletterande information, men sådana mätningar kan lätt missa inläckage via sprickor i betonggolvet under täckande golvbeklädnad. Ett bättre underlag för bedömning av lämpliga åtgärder kan man få via snabba mätningar med Radonindikatorn av den aktuella radonhalten i rummens luft. Dessutom mäts gammanivån i varje rum, dels intill väggarna och dels i rummens mitt. Med hjälp av ett nyligen utvecklat  radon-gamma-diagram kan sedan eventuellt bidrag från marken separeras från väggradon (radon från väggmaterialet).

      Alla synliga troliga inläckage-springor bör naturligtvis tätas. Därefter reduceras den eventuella markradonhalten via bra fönsterventiler (manuellt justerbara), som släpper in friskluft och reducerar undertrycket.  Om dessa åtgärder inte räcker bör en radonsug installeras, så att radongasen under huset förs direkt till utomhusluften istället för att sugas in i huset. Totalkostnaden ligger i de flesta fall under 15 000 kr. Tyvärr föreslår vissa konsulter helt onödigt dyrbara åtgärder för sanering av radon, t ex installation av en smalrörssug, som ofta kostar mycket både vid installation och i drift. Det statliga bidraget räcker då inte långt.
    Daglig vädring är den åtgärd som alltid först bör kontrolleras och prövas för att sänka radonhalten. Med daglig fönstervädring 5 till 10 minuter, dels på morgonen dels på kvällen, sänks radonhalten avsevärt. Morgonvädringen är för de flesta självklar eftersom den ger en tydligt förbättrad lukt i rummet. Vid båda vädringstillfällena sänks dessutom radonhalten drastiskt och det tar timmar innan den ursprungliga nivån åter uppnås. Detta innebär att kvällsvädringen har störst värde ur radonsynpunkt, eftersom radonhalten blir lägre under sovtiden.           

      Av radon-gamma-diagrammet syns tydligt att den i Sverige nu införda gränsen för radonhalt i bostäder (200 Bq/m3) är satt orimligt låg för hus med höga gammanivåer (mer än ca 40 μR/timma; väggmaterial från Västergötland). Enbart väggradon ger aldrig en radonhalt på mer än 1500 Bq/m3, men ett stort inläckage av markradon kan ge mycket höga radonhalter. Markradon ger aldrig ett gammabidrag på mer än 15 μR/timme.

      Vid bedömning av åtgärder borde hus med hög gammanivå särbehandlas, vilket tyvärr inte tillåts för närvarande på grund av ett riksdagsbeslut. Trots att man i vissa hus inte med säkerhet kan reducera radonhalten till en nivå under 200 Bq/m3, så kan man med rimliga åtgärder nästan alltid nå en radonhalt under 400 Bq/m3. 

    Jag föreslår att gränsvärdet 400 Bq/m3 åter accepteras i äldre hus, speciellt i hus med höga gammanivåer. Den nya lägre gränsen är olämplig eftersom den oroar en husägare med t ex 250 Bq/m3 mer än vad sjukrisken motiverar.