En liten skola för nybörjaren.
All undervisning i astronomi bör kombineras med observationsövningar. Som utgångspunkt för studierna av stjärnhimlen användes stjärnbilder som erhållits genom att vissa stjärnor eller grupper av stjärnor sammanbinds t ex i form av en fyrkant till en vagnskorg (del av Stora Karlavagnen) eller en triangel (Sommartriangeln). Så snart man lärt sig några stjärnbilder och Polstjärnans läge kan man lätt utgå från dem för att hitta nya objekt.
Våra fem mest kända stjärnbilder
Stjärnornas indelning i stjärnbilder ger oss en viss ordning i det myller av stjärnor som syns en mörk, stjärnklar kväll. För den som lärt sig minst 5 stjärnbilder, är det sedan mycket lättare att leta efter finare detaljer. Stora Karlavagnen brukar vara lättast att hitta.
Stora Björn har sin nos till höger om fyrkanten och benen under fyrkanten.
M51 och M97 är galaxer som ligger långt utanför vår galax. För att kunna studera dem bra krävs tillgång till "större" teleskop med en diameter på minst 12".
Med hjälp av de bakre två stjärnorna kan man tänka sig en rät linje som träffar Polstjärnan. Den kallas så därför att jordens rotationsaxel, för den dagliga rörelsen, pekar åt det hållet. Polstjärnan ingår i stjärnbilden Lilla Karlavagnen. Låt nu blicken gå från Stora Karlavagnen förbi Polstjärnan så ser du snart Cassiopeia, som har formen av ett stort W.
Stjärnor föds av stora vätgasmoln som dras ihop av sin egen gravitation. De omvandlar under sin levnad vätgas till helium och andra tyngre ämnen. Denna process kallar vi fusion. Den ger stjärnan ett inre tryck som stoppar upp gravitationens sammandragning och den frigör energi så att stjärnan lyser i god balans under mycket lång tid. Då väteförrådet börjar ta slut tar gravitationen åter överhand och stjärnan kollapsar och dör. Då en mycket stor stjärna dör flammar den plötsligt upp och blir mycket ljusstark - en supernova. Det var en sådan supernova Tycho Brahe observerade och han blev mycket berömd för sin upptäckt.
Med en vanlig fältkikare (och kanske även med blotta ögat) kan du i stjärnbilden Andromeda se en stjärnsamling som inte tillhör vår egen Vintergata. I figuren har den fått beteckningen M31. Den kallas också Andromedagalaxen och liknar vår egen galax, som består av ett mycket stort antal stjärnor; ca 10E11 stycken. Fram till 1920-talet trodde man att alla stjärnor och observerade ljusa stjärnmoln, "nebula", tillhör vår Vintergata. Svensken Knut Lundmark kunde först av alla påvisa att M31 ligger som en ö långt utanför Vintergatan och senare kunde amerikanen Herbert Hubble visa att M31 befinner sig på det svindlande stora avståndet av nästan 3 miljoner ljusår från oss, alltså långt utanför vår egen galax, vars diameter är 100 000 ljusår.
När du försöker hitta Andromedagalaxen, bör du börja med att rikta fältkikaren mot stjärnan Mirach (beta) i stjärnbilden Andromeda. Lyft sedan sakta kikaren så att först en, sedan två, små stjärnor kommer in i kikaren. Med ytterligare ett litet lyft av kikaren, kan du förhoppningsvis se en liten avlång diffus fläck. Det är Andromedagalaxen, en samling av många stjärnor som därför syns som en yta. Detta till skillnad från enskilda stjärnor som alltid är punktformiga även då de observeras med ett större teleskop. Planeter, som ju är betydligt mer närbelägna, kan redan med ett mindre teleskop ses som små ytor.
Leta nu upp Andromedagalaxen M31 i fotografiet (t.h.) över detta stjärnfält. M31 syns som en liten suddig fläck.
I Den Svenska Almanackan (DSA), på insidan av främre pärmen finns en karta som visar de viktigaste stjärnbilderna en stjärnklar höstkväll klockan 21. Där hittar du Stora Karlavagnen högt upp d v s mot norr. Cassiopeia finns nästan mitt på kartan d v s rakt upp mot zenit. Pegasuskvadraten, som ligger nedanför Cassiopeia, hittar du i sydväst på stjärnhimlen.
På sidan 116 i DSA hittar du data om "De ljusaste stjärnorna" och finner att avståndet till Altair är 17 ljusår, till Vega 25 ljusår och 3000 ljusår till Deneb. Att Deneb trots sitt stora avstånd ändå lyser så klart beror förstås på att denna stjärna är mycket ljusstark. Vi kallar en sådan stjärna en "jättestjärna".
Det ljus som i kväll når oss från Vega lämnade stjärnan för 25 år sedan. När vi ser en stjärna ser vi alltså tillbaka i tiden. Vår sol är också en stjärna men avståndet till solen är endast 8,4 ljusminuter. Månen lyser via reflekterat ljus från solen. Ljuset färdas med 300 000 km per sekund och det tar bara 1 sekund för ljuset att gå från månen till oss. Månen och solen är alltså mycket närmare oss än avstånden till stjärnorna.
Stjärnhimlen ändrar under året sakta utseende beroende på att jorden går i en bana kring solen och vi måste förstås alltid göra våra stjärnstudier i en riktning bort från solen.
Kan du se att Betelgeuse har en rödaktig färg? Stjärnans färg beror på att dess yttemperatur är knappt 3000 K. Rigel har en blåaktig färg för att dess temperatur är ca 15 000 K.
I Orionnebulosan föds det nu stjärnor.
Betelgeuse är en jättestjärna som befinner sig i slutstadiet av sin utveckling. Inom en nära framtid (i kväll eller inom 1000 år) kommer Betelgeuse att svälla upp som en supernova och syns då en tid även på dagtid.
